Grät mig genom halva gårdagen. Kändes som att jag skulle gå sönder. Lyckligtvis så gjorde jag inte det. Men gud vad jag saknar allt och alla där. Borde ha packat ner Zula i väskan ;) Längtar till henne men nu har hon antagligen en ny ryttare hos sig så jaja får ta mig samman. När jag saknade henne som mest så lyssnade jag på denna låten, How to save a life, får mig lika ledsen varje gång men vill få ut det ledsna, jag gillar inte att vara ledsen och gråta och allt sånt. Att man kan sakna några som man bara träffat i en vecka. Har ju varit på ridläger många gånger men detta är första gången jag gråtit över att det är slut och att man måste lämna hästen och människorna. Men det blir väll så med åren om man hittar en ponny som man blir fast i från först början. Zula ♥